idrill

-Så vad är det du vill Pontus?

Jag vet inte.

Okej. Jag tänker lite längre nu.
Om nu det här skrivandet vore för min egen skull så borde jag väl hålla det till en privat bok?
Eller i alla fall ett dokument på datorn om jag nu ska vara så rädd för att fatta pennan.

Så det kanske inte är för min egen skull det här. Eller jo. Det är det ju, på sätt och vis.

-Alltså spotta ut det nu för i helvete.

Nej.
För jag vill inte erkänna och jag vill inte visa.
Men ändå fortsätter jag skriva..

Vad är meningen med att skriva det om ingen ser?
Jag menar det är väl precis det som allt det här är till för.
Att ha en blogg.

Så, läser du nu?

Jo, jag läser.
Jag skriver och jag läser, och jag tänker fortsätta göra det tills min osynliga lina är
så pass tjock att jag slipper vara rädd för att ramla ner.

I don't long for winter, it's cold and dark
The only thing I want to feel is the warmth of your heart
A kiss of yours is the only thing that can ignite the spark to light my fire tonight

Duvornas vingslag sprider sig likt en audiell smitta
Över landskap, svårt att missa
Solen sprakar likt ett inferno av helvetets lågor
Sommarvärme, sommarplågor
Och vi står här och sneglar mot en rostig bur
Det förter sig så att vi ska till en park med djur

 

När inträdet betalats, stiger vi in
In för att skåda djuren från världen min
Oj vad söta, gud vad kul
Tänk på djuren, deras trasiga kretslopp, ruinerade hjul

Djuren är olyckliga i okänt klimat
Bland främmande varelser i en konstlad krat
Onaturligt, eller hur?
Så blir det när man fängslar djur

Vi är högst på närningskedjan, med hybris och makt
Vi utnyttjar våran intelligens till en omoralisk pakt
Att tillfångata djur, från våran natur, utan motivation, djur kring mur

Om motivationen underhållning är
Hur kan det vara kul att se djur från samma jord i fel atmosfär
Djur ska vara fria, precis som oss
Nog med fröjder, nog med boss
Vi är ej gudar, vi har ingen rätt
Att agera fel, göra på detta sätt

De kan skada våra egna djur
Det ligger i deras natur
Det kan bli kalabalik
Hellre kalabalik än ett gigantiskt svik

Svik mot djuren, svik mot mig
Jag håller för djuren, ge dom friheten som människan gett dig

Pojken. Han sitter på sin trappa och ser ut på den klara mörka skyn.
Kylan i natten har sakta men säkert börja kyla ner hans kropp och
tårarna dom rinner sakta nerför hans kind. Pojken ser upp över skyn
och ser månen som så starkt lyser upp nattens mörker.
Han torkar sig under ögonen och känner att hans fingrar blivit kalla.
Men in i värmen vill pojken inte, han vill sitta där och försöka finna
svaret på sitt liv.

Han tittar upp och ser månen som sitter där i skyn. Han önskade han
kunde vara månen i natt, bara för att en kort stund kunna få se den
som han så hårt håller kär.
Det har gått så lång tid sen han fick omfamna henne. Bara tanken att
få se henne i ögonen igen får pojken att gråta allt mer.

Han reser sig upp från trappan och ställer sig på knä ute i det kalla gräset.
Det blöter ner hans byxor och gör han allt kallare. Men inget av
det kan röra hans tankar. I stället sluter han sina ögon och tar
ihop sina två händer och ber, ja han ber om att bara för en sista gång
få träffa den flicka som han älskar. Att bara för en sista gång få
den underbara kramen som bara hon kan ge och att få höra hennes röst
en sista gång. Han håller sina händer hårt och vill nästan skrika ut
sin sorg men håller det till sig själv.

Pojken som aldrig trott på gud, nu sitter där på knä i månens sken,
och ber. Hans hjärta ber så hårt det går, men det enda han får tillbaka
är nattens tystnad och ensamhetens kyla.