idrill

Pojken. Han sitter på sin trappa och ser ut på den klara mörka skyn.
Kylan i natten har sakta men säkert börja kyla ner hans kropp och
tårarna dom rinner sakta nerför hans kind. Pojken ser upp över skyn
och ser månen som så starkt lyser upp nattens mörker.
Han torkar sig under ögonen och känner att hans fingrar blivit kalla.
Men in i värmen vill pojken inte, han vill sitta där och försöka finna
svaret på sitt liv.

Han tittar upp och ser månen som sitter där i skyn. Han önskade han
kunde vara månen i natt, bara för att en kort stund kunna få se den
som han så hårt håller kär.
Det har gått så lång tid sen han fick omfamna henne. Bara tanken att
få se henne i ögonen igen får pojken att gråta allt mer.

Han reser sig upp från trappan och ställer sig på knä ute i det kalla gräset.
Det blöter ner hans byxor och gör han allt kallare. Men inget av
det kan röra hans tankar. I stället sluter han sina ögon och tar
ihop sina två händer och ber, ja han ber om att bara för en sista gång
få träffa den flicka som han älskar. Att bara för en sista gång få
den underbara kramen som bara hon kan ge och att få höra hennes röst
en sista gång. Han håller sina händer hårt och vill nästan skrika ut
sin sorg men håller det till sig själv.

Pojken som aldrig trott på gud, nu sitter där på knä i månens sken,
och ber. Hans hjärta ber så hårt det går, men det enda han får tillbaka
är nattens tystnad och ensamhetens kyla.